Verksamhet

Om Shakespeare på Gräsgården

Vår vision är att skapa ett forum i vilket Shakespeares dramer är det universella språket för att föra olika grupper oavsett kön, ålder, social bakgrund, sexualitet och etnicitet samman och att utifrån en regional utgångspunkt berätta om och förstå världen. Vi erbjuder en helhetsupplevelse kring Shakespeares dramatik i en unik, historisk miljö till den som söker en kulturell aktivitet i Östergötland.

Shakespeare på Gräsgården har genom åren utvecklats till ett erkänt nationellt forum för Shakespeares drama. Sedan sommaren 1996 har vi spelat Shakespeare på Gräsgården i Vadstena, ett initiativ som togs av konstnärlige ledaren Pontus Plænge. Viljan är att med enkla medel nytolka Shakespeare på träscenen som byggs upp framför det som en gång var kung Magnus Erikssons nöjespalats. Spelplatsen är på många sätt unik och omges av en tegelröd fasad från 1200-talet samt en kalkstensblå monumentalkyrka från 1400-talet. Kungapalatset tjänar som fond med entréer och sortier.

Shakespeare på Gräsgården erbjuder också utbildning. En lång och i Sverige unik erfarenhet av att spela Shakespeare har givit de medverkande skådespelarna en kompetens som vi nu vill förmedla vidare. Vi ger kurser för amatörer, för unga människor som vill pröva på teater och skådespeleri på en lite mer avancerad nivå, samt som fortbildning för teaterhögskolestudenter och professionella skådespelare.

Ord från konstnärliga ledaren

Varför spela Shakespeare?
Många gånger har jag inför uppsättningarna på Gräsgården fått den frågan
För oss som arbetar med teater är frågan svår att förstå. Shakespeares pjäser tillhör standardrepertoaren, de ”ska spelas”. Och de ska tolkas; den ena uppsättningen är ett svar på den andra. För skådespelare och regissörer är pjäserna en möjlighet att klättra på karriärstegen, därför att en ”ny, egen tolkning” kan väcka stor uppmärksamhet.

Men det faktum att jag gång på gång får frågan från personer som inte lever i teatern, inte förhåller sig till Shakespeare på samma självklart okritiska sätt har fått mig att tänka och att ställa frågan till mig själv och försöka besvara den.

Svaret är dock mycket okomplicerat, om än mångfacetterat: han skriver om hur det är att leva, att vara människa. Han intellektualiserar inte, utan ställer ett stycke verklighet på scenen, befolkad av verkliga människor, de allra flesta av dem antihjältar utan en egen lösning på frågan hur de ska leva. Varje karaktär är skriven så att säga inifrån, med empati. Även Jago går att förstå. Nietzsche skriver om Shakespeare:

”Det vackraste som jag vill säga till Shakespeares ära som människa är detta: han har trott på Brutus – er hat an Brutus geglaubt – och inte kastat ett dammkorn av misstro över detta slags duglighet – att dräpa en envåldshärskare.”

Detta kan naturligtvis ses som ett politiskt ställningstagande, en förtäckt kritik av kungen av England. Jag ser det som ett samlat prov på stor medmänsklighet, att pjäsens båda huvudpersoner – alltså även Caesar – ses ur samma empatiska perspektiv.

Så är det med Richard III, med don John i ”Mycket väsen för ingenting”, med Malvolio i ”Trettondagsafton” och med Parolles i ”Slutet gott, allting gott”. Det finns en utgångspunkt, om man så vill en förklaring till deras s.k. ondska: den är alltså betingad av situationen.

Om Sofokles har den mystiska epiken, Molière den sublima samhällskritiken, Tjechov den stora, nästan vetenskapliga människokännedomen, Strindberg den rasande lusten till liv och Brecht den klara analysen, så har Shakespeare – i sina bästa pjäser (och de är många) – allt.

Genom de fyra sekler som gått kan vi få syn på oss själva och lära oss att åtminstone ställa en eller annan klok fråga. Och dessutom att acceptera en smula dålighet.
Därför spelar vi Shakespeare!

Pontus Plænge, konstnärlig ledare